"@zephoria Youth find privacy online not by limiting the access to content, but by limiting access to meaning. #privacy"
Danah Boyd, researcher at "Microsoft Research New England" and Fellow at the "Harvard Berkman Center for Internet and Society"
www.zephoria.org
torsdag 28 april 2011
söndag 24 april 2011
Jonathan Harris - We feel fine
Hade möjligheten att härom veckan lyssna på den underbare Jonathan Harris. Han har analyserat bloggar och andra inlägg på internet som innehåller I feel eller I am feeling.
Resultatet är samanställt i estetiskt tilltalande grafer och rörliga noder. Och kontentan... generellt så känner vi oss rätt okej.
Länk till We Feel Fine
Resultatet är samanställt i estetiskt tilltalande grafer och rörliga noder. Och kontentan... generellt så känner vi oss rätt okej.
Länk till We Feel Fine
Vad finns det för negativa sidor med sociala nätverk i form av webbsiter, tjänster eller verktyg?
När negativa aspekter av sociala nätverk lyfts fram så är det oftast frågan om integritet och möjligheten att skydda privata uppgifter som diskuteras. Strater & Lipford (2008) finner till exempel i sin studie att det finns behov för mekanismer som ökar medvetenheten om säkerhetsinställningar för dagliga interaktioner på nätverken. Flera av nätverken lämnar mycket att önska i form av tydlighet kring säkerhetsinställningar och Strater & Lipford menar att användare av nätverken tvingas utveckla sina egna strategier för balans mellan privat information och möjligheten att uttrycka sig. Simpson menar att medlemmar i nätverken borde ha möjlighet att ha långtgående möjligheter att styra inställningar som passar deras specifika behov och omständigheter.
Light & McGrath (2008) skriver att genom att öppna upp sociala nätverk för regelbunden genomgång bidrar till att hålla allmänheten medveten om säkerhetsfrågor. Personligen menar jag att detta dock inte riktigt har hänt i sådan stor utsträckning. Facebook har flera gånger fått kritik för att ha otydliga säkerhetsinställningar och framförallt att inställningar frånn början alltid är satta till att vara offentliga - det vill säga att informationen är tillgänglig för alla inom nätverket (och i vissa fall för andra också) tills personen har ändrat detta manuellt. Risken kan vara att människor inte inser hur mycket information om dem som finns tillgänglig för andra.
Simpson (2008) menar även att det i USA finns en paradox kring säkerheten och den privata integriteten. Å ena sidan delar unga människor med sig av privata detaljer på internet och samtidigt samlar myndigheter och företag in personlig information. Jag undrar om gränsen för vad som anses privat har ändrats sedan människor blir mer och mer vana vid sociala nätverk? Förväntas det att man ska ladda upp intressanta bilder på sig själv för att därmed bli en mer populär del i nätverket? Finns det grupptryck kring vad som är okej att ladda upp inom vissa sociala grupper? Flera frågor dyker upp där det till slut blir upp till individen att sätta sina egna gränser.
Det dyker regelbundet upp historier om hur folk har delat med sig av information som gett arbetsgivare anledning att reagera. Folk som har sjukskrivit sig och sedan skrutit om bakfylla på facebook till exempel.
Kan arbetsgivare till exempel också få syn på och reagera på dina vänners beteende online i nätverken? Även om du sköter dig kanske en känslig arbetsgivare inte accepterar eller bara får ett dåligt intryck av vad dina vänner delar med sig av. Att man blir dömd av sitt nätverk, mer än bara sitt eget beteende. Ibland har man inte heller kontroll över vilken information som läggs upp om en individ på nätet, det gäller att ha tillit till de andra medlemmarna i nätverket. Simpson (2008) menar att hoten som presenteras av sociala nätverk måste hanteras med både sociala, legala och tekniska lösningar. Centralt för sociala nätverk är tillit - deltagare i nätverken sätter sin tillit både till sidornas ägare och administratörer, men också sina vänner och andra deltagare i de virtuella nätverken.
Även om deltagare i nätverken har kontroll över informationen på varje nätverk är det svårt att skapa sig en bild av den totala mängd information som till slut finns om en person på internet som helhet. Skaparna av sidan Please Rob Me (www.pleaserobme.com) valde att påvisa detta genom att sammanföra folks meddelanden på Twitter med deras check-ins på den geografiska tjänsten FourSquare. Genom att sammanföra informationen kunde man tydliggöra vem som var hemma och ännu viktigare, vem som inte var hemma och därför klargjorde att hemmet var tomt och tillgängligt.
Företag utsätter sig för risken att bli kritiserade offentligt och av många människor. Personligen har jag uttryckt min irritation på Twitter över en Delldator som inte fungerade. I det fallet fick jag svar från företagets amerikanska enhet. Vad jag önskade var att jag hade sökt på min datormodell på Twitter innan jag köpte den och därmed fått se mängder med tweets som lyfte fram samma problem som jag stött på.
Det är lätt att skapa en falsk profil på sociala nätverk. Ett exempel, om än uppenbart, är @_FakeSteveJobs som skriver roligt som om han vore Apples VD Steve Jobs. Mer problematiskt är kanske att det är så enkelt att skapa falska profiler på Facebook. Som Light & McGrath skriver, att det är både enkelt att skapa falska facebookprofiler eller grupper, och att förfina dem med verktyg så som Photoshop. I Strater & Lipfords (2008) undersökning framkommer det att det som deltagarna är mest oroliga för är att bli förföljd eller uppsökt av någon okänd. Med det i åtanke blir informationen om falska profiler ännu mer relevant - med risken att bli uppsökt av någon man tror är någon annan.
Många har diskuterat den enorma positiva kraft som de sociala nätverken har fungerat som i revolutionerna i nordafrika i år. Med detta kommer motkrafter som gör allt för att minska effekten av informationen som sprids. The Guardian skrev nyligen om hur Syriens regering ‘skräpar ner’ de hastags (t ex #Syria) som används i kampen. De har sett till att sökningar på de hashtags som använts också visar stora mängder irrelevant information för att dränka det egentliga budskapet.
Varje verktyg som kan användas positivt blir också ett hot som försöks blockeras eller saboteras. Och det gäller alla sidor av sociala nätverk, med alla de positiva sidorna kommer risker att vända det negativt eller att utnyttja informationen för negativa syften.
Light & McGrath (2008) skriver att genom att öppna upp sociala nätverk för regelbunden genomgång bidrar till att hålla allmänheten medveten om säkerhetsfrågor. Personligen menar jag att detta dock inte riktigt har hänt i sådan stor utsträckning. Facebook har flera gånger fått kritik för att ha otydliga säkerhetsinställningar och framförallt att inställningar frånn början alltid är satta till att vara offentliga - det vill säga att informationen är tillgänglig för alla inom nätverket (och i vissa fall för andra också) tills personen har ändrat detta manuellt. Risken kan vara att människor inte inser hur mycket information om dem som finns tillgänglig för andra.
Simpson (2008) menar även att det i USA finns en paradox kring säkerheten och den privata integriteten. Å ena sidan delar unga människor med sig av privata detaljer på internet och samtidigt samlar myndigheter och företag in personlig information. Jag undrar om gränsen för vad som anses privat har ändrats sedan människor blir mer och mer vana vid sociala nätverk? Förväntas det att man ska ladda upp intressanta bilder på sig själv för att därmed bli en mer populär del i nätverket? Finns det grupptryck kring vad som är okej att ladda upp inom vissa sociala grupper? Flera frågor dyker upp där det till slut blir upp till individen att sätta sina egna gränser.
Det dyker regelbundet upp historier om hur folk har delat med sig av information som gett arbetsgivare anledning att reagera. Folk som har sjukskrivit sig och sedan skrutit om bakfylla på facebook till exempel.
Kan arbetsgivare till exempel också få syn på och reagera på dina vänners beteende online i nätverken? Även om du sköter dig kanske en känslig arbetsgivare inte accepterar eller bara får ett dåligt intryck av vad dina vänner delar med sig av. Att man blir dömd av sitt nätverk, mer än bara sitt eget beteende. Ibland har man inte heller kontroll över vilken information som läggs upp om en individ på nätet, det gäller att ha tillit till de andra medlemmarna i nätverket. Simpson (2008) menar att hoten som presenteras av sociala nätverk måste hanteras med både sociala, legala och tekniska lösningar. Centralt för sociala nätverk är tillit - deltagare i nätverken sätter sin tillit både till sidornas ägare och administratörer, men också sina vänner och andra deltagare i de virtuella nätverken.
Även om deltagare i nätverken har kontroll över informationen på varje nätverk är det svårt att skapa sig en bild av den totala mängd information som till slut finns om en person på internet som helhet. Skaparna av sidan Please Rob Me (www.pleaserobme.com) valde att påvisa detta genom att sammanföra folks meddelanden på Twitter med deras check-ins på den geografiska tjänsten FourSquare. Genom att sammanföra informationen kunde man tydliggöra vem som var hemma och ännu viktigare, vem som inte var hemma och därför klargjorde att hemmet var tomt och tillgängligt.
Företag utsätter sig för risken att bli kritiserade offentligt och av många människor. Personligen har jag uttryckt min irritation på Twitter över en Delldator som inte fungerade. I det fallet fick jag svar från företagets amerikanska enhet. Vad jag önskade var att jag hade sökt på min datormodell på Twitter innan jag köpte den och därmed fått se mängder med tweets som lyfte fram samma problem som jag stött på.
Det är lätt att skapa en falsk profil på sociala nätverk. Ett exempel, om än uppenbart, är @_FakeSteveJobs som skriver roligt som om han vore Apples VD Steve Jobs. Mer problematiskt är kanske att det är så enkelt att skapa falska profiler på Facebook. Som Light & McGrath skriver, att det är både enkelt att skapa falska facebookprofiler eller grupper, och att förfina dem med verktyg så som Photoshop. I Strater & Lipfords (2008) undersökning framkommer det att det som deltagarna är mest oroliga för är att bli förföljd eller uppsökt av någon okänd. Med det i åtanke blir informationen om falska profiler ännu mer relevant - med risken att bli uppsökt av någon man tror är någon annan.
Många har diskuterat den enorma positiva kraft som de sociala nätverken har fungerat som i revolutionerna i nordafrika i år. Med detta kommer motkrafter som gör allt för att minska effekten av informationen som sprids. The Guardian skrev nyligen om hur Syriens regering ‘skräpar ner’ de hastags (t ex #Syria) som används i kampen. De har sett till att sökningar på de hashtags som använts också visar stora mängder irrelevant information för att dränka det egentliga budskapet.
Varje verktyg som kan användas positivt blir också ett hot som försöks blockeras eller saboteras. Och det gäller alla sidor av sociala nätverk, med alla de positiva sidorna kommer risker att vända det negativt eller att utnyttja informationen för negativa syften.
Vem ska använda sociala nätverk?
Idag finns alla typer av människor och grupperingar i sociala nätverk. Privatpersoner var först, till exempel Facebook var skapat för collegestudenter och har på senare tid spritt sig till både företag, myndigheter och andra grupperingar. Många företag och myndigheter har insett att kommunikationen har förflyttats och de måste vara där människorna är.
För privatpersoner har sociala nätverk flyttat och utvecklat sätten vi umgås på. Människor både möts för första gången och hittar tillbaka till gamla vänner. Man har möjlighet att följa vänner på andra platser på ett helt annat sätt än tidigare. Men kanske ger det också en falsk trygghet av att man har vänner omkring sig? Än så länge överväger det positiva med att ha kontakt och att finna nya likasinnade.
Företag var inte sena att inse att det fanns möjligheter (läs pengar) inom sociala nätverk och sätten företag är involverade på har snabbt utvecklats. För några år sedan ‘fanns’ man inte som företag om man inte hade utvecklat en webbsida och fanns att slå upp på internet. Idag räcker det nästan inte - en statisk webbsida med företagets grundläggande information anses snart lika tråkigt som att bara finnas i telefonkatalogen. Sociala nätverk har gett företagen en helt ny möjlighet att nå och inte minst nås av sina kunder. Ta Nike till exempel, en titt på deras Facebooksida (http://www.facebook.com/nike) visar att de ‘gillas’ av över 4 miljoner människor. Redan där har de tillgång till en databas med människor som är beredda att inför sina vänner (sina nätverk) säga att de gillar märket Nike. Inom marknadsföring har det blivit allt vanligare att man försöker nå kunder via andra kunder - till exempel på hotellbokningssidor där besökare kan se vad andra kunder har tyckt om ett visst hotell. Att då få tillgång till människor som är villiga att stå för ett märke och visa att de stödjer det, är en guldgruva för vidare marknadsföring och stärkande av märket.
Även myndigheter har insett att de måste hitta en närvaro i sociala nätverk. Det har blivit och kommer säkerligen ytterligare bli, en nödvändig del av den kommunikativa logistiken. Ett självklart sätt att kommunicera och ta del av information. Landsbergen (2010) frågar sig om byråkratier kan anpassa sig till nya arbetssätt som närvaro i social nätverk kräver och om de kan klara av den snabba kommunikation som krävs. Han menar att sociala nätverk presenterar utmaningar inom både policy och ledningsnivå för (amerikanska) regeringar.
Landsbergen menar att det finns en risk att myndigheter hoppar på sociala nätverk bara för att vara med, men utan att ha en utarbetad strategi för varför man deltar eller vad som ska sägas. Han menar att insatserna lätt kan bli splittrade. En personlig favorit för mig på twitter är Rwandas regering. Denna förhållandevis färska demokrati har ett ett officiellt twitterkonto med 2225 followers. Med 3-4 tweets per dag lyfter de olika ämnen relaterade till landet. Jag gjorde själv ett enkelt experiment i relation till detta. Jag kontaktade Rwandas regering på Twitter för att se om jag fick något svar:
@RwandaGov Has your presence on Twitter increased the interactivity of the government? Or is it mainly a channel for you to broadcast info?
Inget svar. Ännu i alla fall, det kanske tar mer än en vecka innan de hinner svara. Risken finns precis som Landsbergen säger att Twitter och andra sociala nätverk som i sin natur är kraftfulla interaktiva verktyg ändå bara används av myndigheter som kanaler för att sända information. Att bli del av ett nätverk, en likvärdig nod bland andra, för myndigheter som är vana att genomföra sin uppgift genom att ta ledningen och ha kontroll är något helt nytt. Och ännu, menar Landsbergen, har de inte fullt ut bestämt om de vill vara del av nätverken eller föhålla sig vid utkanten. Dess popularitet och hur de ses och hörs påverkar hur framgångsrika regeringar och myndigheter kommer att bli att använda denna nya teknik. Landsbergen menar också att det finns en risk att myndigheter fastnar i en allt för familjär form av att sända ut information och aldrig inser hur de ska arbeta interaktivt med sociala nätverk. Om det händer kan publiken lätt tröttna. Han menar att myndigheter lätt fastnar i att tänka hur de kan använda sociala nätverk i sitt nuvarande arbete, men kanske snarare borde tänka kring hur de kan ändra sina sätt att arbeta med dessa nya tekniska möjligheter.
För privatpersoner har sociala nätverk flyttat och utvecklat sätten vi umgås på. Människor både möts för första gången och hittar tillbaka till gamla vänner. Man har möjlighet att följa vänner på andra platser på ett helt annat sätt än tidigare. Men kanske ger det också en falsk trygghet av att man har vänner omkring sig? Än så länge överväger det positiva med att ha kontakt och att finna nya likasinnade.
Företag var inte sena att inse att det fanns möjligheter (läs pengar) inom sociala nätverk och sätten företag är involverade på har snabbt utvecklats. För några år sedan ‘fanns’ man inte som företag om man inte hade utvecklat en webbsida och fanns att slå upp på internet. Idag räcker det nästan inte - en statisk webbsida med företagets grundläggande information anses snart lika tråkigt som att bara finnas i telefonkatalogen. Sociala nätverk har gett företagen en helt ny möjlighet att nå och inte minst nås av sina kunder. Ta Nike till exempel, en titt på deras Facebooksida (http://www.facebook.com/nike) visar att de ‘gillas’ av över 4 miljoner människor. Redan där har de tillgång till en databas med människor som är beredda att inför sina vänner (sina nätverk) säga att de gillar märket Nike. Inom marknadsföring har det blivit allt vanligare att man försöker nå kunder via andra kunder - till exempel på hotellbokningssidor där besökare kan se vad andra kunder har tyckt om ett visst hotell. Att då få tillgång till människor som är villiga att stå för ett märke och visa att de stödjer det, är en guldgruva för vidare marknadsföring och stärkande av märket.
Även myndigheter har insett att de måste hitta en närvaro i sociala nätverk. Det har blivit och kommer säkerligen ytterligare bli, en nödvändig del av den kommunikativa logistiken. Ett självklart sätt att kommunicera och ta del av information. Landsbergen (2010) frågar sig om byråkratier kan anpassa sig till nya arbetssätt som närvaro i social nätverk kräver och om de kan klara av den snabba kommunikation som krävs. Han menar att sociala nätverk presenterar utmaningar inom både policy och ledningsnivå för (amerikanska) regeringar.
Landsbergen menar att det finns en risk att myndigheter hoppar på sociala nätverk bara för att vara med, men utan att ha en utarbetad strategi för varför man deltar eller vad som ska sägas. Han menar att insatserna lätt kan bli splittrade. En personlig favorit för mig på twitter är Rwandas regering. Denna förhållandevis färska demokrati har ett ett officiellt twitterkonto med 2225 followers. Med 3-4 tweets per dag lyfter de olika ämnen relaterade till landet. Jag gjorde själv ett enkelt experiment i relation till detta. Jag kontaktade Rwandas regering på Twitter för att se om jag fick något svar:
@RwandaGov Has your presence on Twitter increased the interactivity of the government? Or is it mainly a channel for you to broadcast info?
Inget svar. Ännu i alla fall, det kanske tar mer än en vecka innan de hinner svara. Risken finns precis som Landsbergen säger att Twitter och andra sociala nätverk som i sin natur är kraftfulla interaktiva verktyg ändå bara används av myndigheter som kanaler för att sända information. Att bli del av ett nätverk, en likvärdig nod bland andra, för myndigheter som är vana att genomföra sin uppgift genom att ta ledningen och ha kontroll är något helt nytt. Och ännu, menar Landsbergen, har de inte fullt ut bestämt om de vill vara del av nätverken eller föhålla sig vid utkanten. Dess popularitet och hur de ses och hörs påverkar hur framgångsrika regeringar och myndigheter kommer att bli att använda denna nya teknik. Landsbergen menar också att det finns en risk att myndigheter fastnar i en allt för familjär form av att sända ut information och aldrig inser hur de ska arbeta interaktivt med sociala nätverk. Om det händer kan publiken lätt tröttna. Han menar att myndigheter lätt fastnar i att tänka hur de kan använda sociala nätverk i sitt nuvarande arbete, men kanske snarare borde tänka kring hur de kan ändra sina sätt att arbeta med dessa nya tekniska möjligheter.
Vad är sociala nätverk?
Ett socialt nätverk är ett antal noder (enheter) sammankopplade i ett nätverk och placerat online på webben. Landesbergen (2010) menar att det finns en viktig distinktion mellan social media och sociala nätverk. Han skriver att social media är ett verktyg för kommunikation som i sin tur stödjer kommunikationen inom sociala nätverk.
Simpson (2008) publicerar i sin artikel en definition av social media som “webbaserade tjänster som tillåter indiviter att (1) skapa en öppen eller halvöppen profil i ett slutet system, (2) definiera ett antal andra användare som de har en koppling till (3) se och hantera sina kontakter och de som andra har inom samma system.” (egen översättning)
Light & McGrath skriver att sociala nätverkssidor är allt mer populära sidor för folk att umgås och hålla kontakten. Samt att organisationer av olika slag snabbt har insett möjligheterna för bland annat marknadsföring och rekrytering.
Facebook, LinkedIn och Twitter är alla exempel på sociala nätverk där alla medlemmar har samma möjlighet att kontakta varandra. En ‘vänskap’ på Facebook eller att vara ‘connected’ på LinkedIn ger båda parter samma inflytande. På Twitter däremot kan någon följa någon annan utan att den personen följer tillbaka. Det finns dock alltid möjlighet att kontakta vem som helst på Twitter. OECD (2007) lyfter fram begreppet ‘den deltagande webben’ (participatory web) och det är en viktig definition när man talar om sociala nätverk. Just det att alla har möjlighet att delta, att alla är en nod i nätverket.
Pfeil, et al (2008) har undersökt olika åldersgrupper på MySpace, ett annat socialt nätverk främst inriktat på musik. Det mest signifikanta i min mening som de fann efter att ha studerat det är att äldre användare har en mer diversifierad grupp av kontakter än tonåringar. Tonåringar däremot använder mer funktioner på sidan, till exempel laddar upp video eller musik. Generellt intressant är dock att flera åldersgrupper använder sig av sociala nätverk, att det inte är en företeelse isolerad till en viss tid i livet.
Landsbergen menar vidare att vikten av nätverk i samhället generellt ökar och när de teknologiska möjligheterna att delta i dessa nätverk finns på nätet, ja då är det där de utvecklas. Personligen håller jag med om att vikten av nätverk i samhället har ökat de senaste åren, men tittar man ännu längre tillbaka är nätverk av människor den största anledningen till att vi har utvecklats på de sätt vi har. Människor har alltid behövt varandra, och sedan länge gjort byten bortom tvåvägsbytet, organiserat sig i grupper. Nätverken är tydligare nu kanske, och inte minst snabbare.
Han menar att i diskussionen om huruvida marknaden eller den offentliga sektorn är mest effektiv i att utföra uppgifter får de båda nu konkurrens av ett tredje alternativ - de sociala nätverken. Det är i nätverken vem som helst kan skicka ut en förfrågan och snabbt få tag på vad de behöver, må det vara en expert, en tjänst eller bara fakta. Alla som är i nätverken är del av informationen - det är flervägskommunikation istället för envägskommunikation.
Facebook, LinkedIn och Twitter är alla exempel på sociala nätverk där alla medlemmar har samma möjlighet att kontakta varandra. En ‘vänskap’ på Facebook eller att vara ‘connected’ på LinkedIn ger båda parter samma inflytande. På Twitter däremot kan någon följa någon annan utan att den personen följer tillbaka. Det finns dock alltid möjlighet att kontakta vem som helst på Twitter. OECD (2007) lyfter fram begreppet ‘den deltagande webben’ (participatory web) och det är en viktig definition när man talar om sociala nätverk. Just det att alla har möjlighet att delta, att alla är en nod i nätverket.
Simpson (2008) publicerar i sin artikel en definition av social media som “webbaserade tjänster som tillåter indiviter att (1) skapa en öppen eller halvöppen profil i ett slutet system, (2) definiera ett antal andra användare som de har en koppling till (3) se och hantera sina kontakter och de som andra har inom samma system.” (egen översättning)
Light & McGrath skriver att sociala nätverkssidor är allt mer populära sidor för folk att umgås och hålla kontakten. Samt att organisationer av olika slag snabbt har insett möjligheterna för bland annat marknadsföring och rekrytering.
Facebook, LinkedIn och Twitter är alla exempel på sociala nätverk där alla medlemmar har samma möjlighet att kontakta varandra. En ‘vänskap’ på Facebook eller att vara ‘connected’ på LinkedIn ger båda parter samma inflytande. På Twitter däremot kan någon följa någon annan utan att den personen följer tillbaka. Det finns dock alltid möjlighet att kontakta vem som helst på Twitter. OECD (2007) lyfter fram begreppet ‘den deltagande webben’ (participatory web) och det är en viktig definition när man talar om sociala nätverk. Just det att alla har möjlighet att delta, att alla är en nod i nätverket.
Pfeil, et al (2008) har undersökt olika åldersgrupper på MySpace, ett annat socialt nätverk främst inriktat på musik. Det mest signifikanta i min mening som de fann efter att ha studerat det är att äldre användare har en mer diversifierad grupp av kontakter än tonåringar. Tonåringar däremot använder mer funktioner på sidan, till exempel laddar upp video eller musik. Generellt intressant är dock att flera åldersgrupper använder sig av sociala nätverk, att det inte är en företeelse isolerad till en viss tid i livet.
Landsbergen menar vidare att vikten av nätverk i samhället generellt ökar och när de teknologiska möjligheterna att delta i dessa nätverk finns på nätet, ja då är det där de utvecklas. Personligen håller jag med om att vikten av nätverk i samhället har ökat de senaste åren, men tittar man ännu längre tillbaka är nätverk av människor den största anledningen till att vi har utvecklats på de sätt vi har. Människor har alltid behövt varandra, och sedan länge gjort byten bortom tvåvägsbytet, organiserat sig i grupper. Nätverken är tydligare nu kanske, och inte minst snabbare.
Han menar att i diskussionen om huruvida marknaden eller den offentliga sektorn är mest effektiv i att utföra uppgifter får de båda nu konkurrens av ett tredje alternativ - de sociala nätverken. Det är i nätverken vem som helst kan skicka ut en förfrågan och snabbt få tag på vad de behöver, må det vara en expert, en tjänst eller bara fakta. Alla som är i nätverken är del av informationen - det är flervägskommunikation istället för envägskommunikation.
Facebook, LinkedIn och Twitter är alla exempel på sociala nätverk där alla medlemmar har samma möjlighet att kontakta varandra. En ‘vänskap’ på Facebook eller att vara ‘connected’ på LinkedIn ger båda parter samma inflytande. På Twitter däremot kan någon följa någon annan utan att den personen följer tillbaka. Det finns dock alltid möjlighet att kontakta vem som helst på Twitter. OECD (2007) lyfter fram begreppet ‘den deltagande webben’ (participatory web) och det är en viktig definition när man talar om sociala nätverk. Just det att alla har möjlighet att delta, att alla är en nod i nätverket.
torsdag 14 april 2011
Please Rob Me!
Förra året satte Barry Borsboom, Boy van Amstel och Frank Groeneveld upp webbsidan Please Rob Me, pleaserobme.com, där de visade ett twitterflöde, sorterat per plats eller twitternamn, av människor som checkat in på platsdelningsservicen Foursquare på en plats som inte för dem var 'hemma'. Varje inlägg på sidan inleddes så här "@Chicagogirl just left home and checked in less than a minute ago:" och så FourSquarelänken dit de hade checkat in. Helt möjligt alltså att följa upp och ta sig friheten att göra inbrott när man vet exakt var den boende befinner sig.
Sajten fick mycket uppmärksamhet och refererades i internetmagasin såsom mashable och cnet. Men var det inte just att bli funnen i verkliga livet av någon man inte känner som var den största rädslan med kompromissad internetintegritet, som Strater & Lipford fann i sin studie?
Idag är flödet stängt på pleaserobme.com och initiativtagarna skriver att de är hemma och funderar på vad de ska göra med sidan framöver. Folk fortsätter dock att dela med sig av var de befinner sig och det lär inte minska. Sedan pleaserobme.com skapades har även Facebook lanserat sin platsservice Facebook Places och fler lär följa.
Strater & Lipford skriver att få sociala nätverk tydligt informerar om konsekvenserna av olika inställningar i profilen. Det var bland annat det skaparna av pleaserobme.com ville poängtera.
Simpson menar att användarna av sociala nätverk måste få möjlighet att ytterligare finjustera sina inställningar. Men om jag verkligen vill vara på den säkra sidan och begränsa min information för att skydda mig mot att bli fysiskt uppsökt eller att mitt hus blir rånat - då försvinner också själva nöjet och poängen med platsverktyg.
Se även artiklar på Mashable, The Next Web och Cnet.
Sajten fick mycket uppmärksamhet och refererades i internetmagasin såsom mashable och cnet. Men var det inte just att bli funnen i verkliga livet av någon man inte känner som var den största rädslan med kompromissad internetintegritet, som Strater & Lipford fann i sin studie?
Idag är flödet stängt på pleaserobme.com och initiativtagarna skriver att de är hemma och funderar på vad de ska göra med sidan framöver. Folk fortsätter dock att dela med sig av var de befinner sig och det lär inte minska. Sedan pleaserobme.com skapades har även Facebook lanserat sin platsservice Facebook Places och fler lär följa.
Strater & Lipford skriver att få sociala nätverk tydligt informerar om konsekvenserna av olika inställningar i profilen. Det var bland annat det skaparna av pleaserobme.com ville poängtera.
Simpson menar att användarna av sociala nätverk måste få möjlighet att ytterligare finjustera sina inställningar. Men om jag verkligen vill vara på den säkra sidan och begränsa min information för att skydda mig mot att bli fysiskt uppsökt eller att mitt hus blir rånat - då försvinner också själva nöjet och poängen med platsverktyg.
Se även artiklar på Mashable, The Next Web och Cnet.
Skriver och funderar...
kring sociala medier.
Hur bråttom måste vi ha med informationen? Det görs inlägg varje sekund, postas kommentarer och nya frågor. Men vem kan hantera allt material? Min gissning är att takten inte kommer att minska, utan att vi får bättre verktyg att sortera bland materialet. Appar, klienter och hjälpmedel som tar fram det som just jag är intresserad av att läsa... resten får sjunka undan och vara någon annans prioritet...
Hur bråttom måste vi ha med informationen? Det görs inlägg varje sekund, postas kommentarer och nya frågor. Men vem kan hantera allt material? Min gissning är att takten inte kommer att minska, utan att vi får bättre verktyg att sortera bland materialet. Appar, klienter och hjälpmedel som tar fram det som just jag är intresserad av att läsa... resten får sjunka undan och vara någon annans prioritet...
måndag 14 februari 2011
Evenemang om sociala medier i mars 2011
Det händer massor inom social media och web 2.0 runt om i världen nu i mars - här är några exempel:
South by South West, Austin, 11 - 15 mars 2011
Arab Net, Beirut, 22 - 25 mars 2011
Web 2.0 Expo, San Fransisco, 28 - 31 mars 2011
Social Media World Forum, London, 29 - 30 mars 2011
South by South West, Austin, 11 - 15 mars 2011
Arab Net, Beirut, 22 - 25 mars 2011
Web 2.0 Expo, San Fransisco, 28 - 31 mars 2011
Social Media World Forum, London, 29 - 30 mars 2011
Web 2.0 på Wikipedia
På svenska Wikipedia skriver man så här om Web 2.0:
"Web 2.0, eller försvenskat webb 2.0, är ett samlingsbegrepp som myntades av Tim O'Reilly inför deras konferens i oktober 2004 för nästa generation av webbtjänster och affärsmodeller på webben[1]. Gemensamt för Web 2.0 är att användarna ska ha stora möjligheter till interaktivitet och samarbete. Enligt O'Reilly ska en webbsida uppfylla tre villkor för att få kallas Web 2.0:
Användaren ska själv kunna vara med och bidra till sajtens innehåll, se användarskapat innehåll.
Användaren ska kunna ha kontroll över sin information.
Designen ska vara fyllig, interaktiv och användbar.
Exempel på webbtjänster som uppfyller kriterierna för Web 2.0 är Flickr, Facebook, live.com, Wikipedia och Delicious."
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Web_2.0
And on Wikipedia in English like this:
"The term Web 2.0 is associated with web applications that facilitate interactive systemic biases, interoperability, user-centered design,[1] and developing the World Wide Web. A Web 2.0 site allows users to interact and collaborate with each other in a social media dialogue as consumers of user-generated content in a virtual community, in contrast to websites where users (prosumers) are limited to the active viewing of content that they created and controlled. Examples of Web 2.0 include social networking sites, blogs, wikis, video sharing sites, hosted services, web applications, mashups and folksonomies.
The term is closely associated with Tim O'Reilly because of the O'Reilly Media Web 2.0 conference in late 2003.[2][3] Although the term suggests a new version of the World Wide Web, it does not refer to an update to any technical specification, but rather to cumulative changes in the ways software developers and end-users use the Web. Whether Web 2.0 is qualitatively different from prior web technologies has been challenged by World Wide Web inventor Tim Berners-Lee, who called the term a "piece of jargon",[4] precisely because he intended the Web in his vision as "a collaborative medium, a place where we [could] all meet and read and write". He called it the "Read/Write Web".[5]"
Source: http://en.wikipedia.org/wiki/Web_2.0
"Web 2.0, eller försvenskat webb 2.0, är ett samlingsbegrepp som myntades av Tim O'Reilly inför deras konferens i oktober 2004 för nästa generation av webbtjänster och affärsmodeller på webben[1]. Gemensamt för Web 2.0 är att användarna ska ha stora möjligheter till interaktivitet och samarbete. Enligt O'Reilly ska en webbsida uppfylla tre villkor för att få kallas Web 2.0:
Användaren ska själv kunna vara med och bidra till sajtens innehåll, se användarskapat innehåll.
Användaren ska kunna ha kontroll över sin information.
Designen ska vara fyllig, interaktiv och användbar.
Exempel på webbtjänster som uppfyller kriterierna för Web 2.0 är Flickr, Facebook, live.com, Wikipedia och Delicious."
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Web_2.0
And on Wikipedia in English like this:
"The term Web 2.0 is associated with web applications that facilitate interactive systemic biases, interoperability, user-centered design,[1] and developing the World Wide Web. A Web 2.0 site allows users to interact and collaborate with each other in a social media dialogue as consumers of user-generated content in a virtual community, in contrast to websites where users (prosumers) are limited to the active viewing of content that they created and controlled. Examples of Web 2.0 include social networking sites, blogs, wikis, video sharing sites, hosted services, web applications, mashups and folksonomies.
The term is closely associated with Tim O'Reilly because of the O'Reilly Media Web 2.0 conference in late 2003.[2][3] Although the term suggests a new version of the World Wide Web, it does not refer to an update to any technical specification, but rather to cumulative changes in the ways software developers and end-users use the Web. Whether Web 2.0 is qualitatively different from prior web technologies has been challenged by World Wide Web inventor Tim Berners-Lee, who called the term a "piece of jargon",[4] precisely because he intended the Web in his vision as "a collaborative medium, a place where we [could] all meet and read and write". He called it the "Read/Write Web".[5]"
Source: http://en.wikipedia.org/wiki/Web_2.0
torsdag 10 februari 2011
web 3.0 – kontext, skräddarsytt och personligt
Ökat deltagande på webben som 2.0 innebär leder även till att fler idéer föds i allt fortare takt. Det krävs inte längre samma tekniska kunnande för att delta på webben som krävdes i web 1.0-tiden då tekniken för att skapa och publicera webbsidor främst var tillgänglig för de som hade kunnande inom programmering. Möjligheten att genom öppna, förenklade och funktionella program delta i utveckligen av webben genom deltagande släpper in människor med annat kunnande än bara teknik. Webben blir verktyget du använder för att interagera och informera om ditt ämne, tekniken står tillbaka för innehållet. Även om tekniken förstås är nödvändig och bidrar med infrastrukturen, så som Vossen och Hageman beskrev.
Genom att titta på företaget Google som har dominerat sökområdet de senaste åren kan man få ett exempel på det här. I ett bloginlägg på sin officiella företagsblog i början av förra året skriver Google hur man har förbättrat sökfuntionen kring synonymer. Exemplet handlar om GM som framförallt kan betyda två saker – företaget General Motors och Genetically Modified. Genom förbättrad funktion i igenkännandet av andra nyckelord som söks kan google slutleda vilken GM du förmodligen söker efter och visa resultat baserat på detta.
Det naturliga vore att enligt vårt linjära tänkande kalla nästa steg i utvecklingen för web 3.0. Oavsett namnet handlar nästa steg säkerligen om att öka meningen med hela webben. När twitterströmmen blir ohanterlig och antalet facebookvänner slår i taket vid 5000, vad gör vi med allt det här? Hur ska vi ha tid att både skapa, delta, ta in och processa allt det som pågår på webben? Framtiden kommer med största sannolikhet att hjälpa oss att plocka ut de för oss mest meningsfulla meddelandena på twitter och sortera fram de mest betydelsefulla bloginläggen, eller till och med sektionerna inom en blogartikel. Webb 3.0 eller vad fenomenet kommer att kallas står säkerligen för att webben kommer att lära känna oss bättre – förstå våra behov, veta när vi är som vaknast och tillgängligast för information, hur vi helst får våra nyheter presenterade. Analys av våra beteenden på webben, vilka sidor och funktioner vi interagerar med, vad vi bidrar med inom olika områden och var och hur vi söker information för att fylla olika behov. Teknologi och struktur för ökad mening helt enkelt.
Referenser till bloginläggen "Vad är web 2.0?" och "web 3.0 – kontext, skräddarsytt och personligt"
Allen, J.P. (2010) Knowledge-Sharing Successes in Web 2.0 Communities. IEEE Technology and Society Magazine. Volume: 29 Issue: 1
Chan, A. (2009) Social Interaction Design Primer II: 2. Action Systems. Johnny Holland Magazine http://johnnyholland.org
http://johnnyholland.org/2009/02/03/social-interaction-design-primer-ii-2-action-systems/
Hodgson, M (mars 2008) Beyond Web 2.0. www.theappgap.com
http://www.theappgap.com/beyond-web-20.html
Giger, P (2006) Participation literacy Part 1: Constructing the web 2.0 concept.
Blekinge Institute of Technology.
Google Official Blog, (januari 2010) Helping computers understand language. http://googleblog.blogspot.com
http://googleblog.blogspot.com/2010/01/helping-computers-understand-language.html
OECD (2007) Participative Web and User-Created Content: Web 2.0, Wikis and Social Networking.
O’Reilly (2005) What is Web 2.0. http://oreilly.com
http://oreilly.com/pub/a/web2/archive/what-is-web-20.html?page=1
Vossen, G och Hagemann, S. (2007) Unleashing Web 2.0. From Concepts to Creativity. Morgan Kaufmann
Genom att titta på företaget Google som har dominerat sökområdet de senaste åren kan man få ett exempel på det här. I ett bloginlägg på sin officiella företagsblog i början av förra året skriver Google hur man har förbättrat sökfuntionen kring synonymer. Exemplet handlar om GM som framförallt kan betyda två saker – företaget General Motors och Genetically Modified. Genom förbättrad funktion i igenkännandet av andra nyckelord som söks kan google slutleda vilken GM du förmodligen söker efter och visa resultat baserat på detta.
Det naturliga vore att enligt vårt linjära tänkande kalla nästa steg i utvecklingen för web 3.0. Oavsett namnet handlar nästa steg säkerligen om att öka meningen med hela webben. När twitterströmmen blir ohanterlig och antalet facebookvänner slår i taket vid 5000, vad gör vi med allt det här? Hur ska vi ha tid att både skapa, delta, ta in och processa allt det som pågår på webben? Framtiden kommer med största sannolikhet att hjälpa oss att plocka ut de för oss mest meningsfulla meddelandena på twitter och sortera fram de mest betydelsefulla bloginläggen, eller till och med sektionerna inom en blogartikel. Webb 3.0 eller vad fenomenet kommer att kallas står säkerligen för att webben kommer att lära känna oss bättre – förstå våra behov, veta när vi är som vaknast och tillgängligast för information, hur vi helst får våra nyheter presenterade. Analys av våra beteenden på webben, vilka sidor och funktioner vi interagerar med, vad vi bidrar med inom olika områden och var och hur vi söker information för att fylla olika behov. Teknologi och struktur för ökad mening helt enkelt.
Referenser till bloginläggen "Vad är web 2.0?" och "web 3.0 – kontext, skräddarsytt och personligt"
Allen, J.P. (2010) Knowledge-Sharing Successes in Web 2.0 Communities. IEEE Technology and Society Magazine. Volume: 29 Issue: 1
Chan, A. (2009) Social Interaction Design Primer II: 2. Action Systems. Johnny Holland Magazine http://johnnyholland.org
http://johnnyholland.org/2009/02/03/social-interaction-design-primer-ii-2-action-systems/
Hodgson, M (mars 2008) Beyond Web 2.0. www.theappgap.com
http://www.theappgap.com/beyond-web-20.html
Giger, P (2006) Participation literacy Part 1: Constructing the web 2.0 concept.
Blekinge Institute of Technology.
Google Official Blog, (januari 2010) Helping computers understand language. http://googleblog.blogspot.com
http://googleblog.blogspot.com/2010/01/helping-computers-understand-language.html
OECD (2007) Participative Web and User-Created Content: Web 2.0, Wikis and Social Networking.
O’Reilly (2005) What is Web 2.0. http://oreilly.com
http://oreilly.com/pub/a/web2/archive/what-is-web-20.html?page=1
Vossen, G och Hagemann, S. (2007) Unleashing Web 2.0. From Concepts to Creativity. Morgan Kaufmann
Vad är web 2.0?
Allt sedan Tim Berners-Lee uppfann internet på 1990-talet har vår relation till information, datorer och nätverkande förändrats. På ett sätt kan man säga att det har skett explosionsartat med ett flertal uppfinningar och nya begrepp som samtidigt har förändrat vårt sätt att hantera information. På ett annat kan man sätta in utvecklingen i en större kontext och då säga att utvecklingen har skett mer successivt. Webben är en del av det större och mer tekniska begreppet internet, som i sin tur är del i utvecklingen av data, som i sin tur kan placeras i ett generellt sammanhang av teknisk utveckling.
I motsats till utvecklarnas siffersystem med ettor och nollor har det vuxit fram begrepp inom data, internet och webbutveckling där man ser utvecklingen linjärt och numrerar därefter. Det är resan från webbens barndom, web 1.0, till webbens tonår, web 2.0, som vi nu befinner oss i, samt tankar kring vad som kommer härnäst som behandlas här.
Begreppet web 2.0 myntades på en konferens skriver Tim O’Reilly i artikeln ”What is Web 2.0?” (2005). Han menar att dot.com- kraschen var ett tecken på att något nytt behövdes och efter att medieföretaget O’Reillys VP Dale Dougherty kläckt begreppet beslutades det att användas som ett kärnbegrepp för diskussion om webbens framtid.
Web 2.0 i relation till web 1.0
Man skulle kunna säga att web 1.0 representerar webben som ett skyltfönster där företag som var framåt och hade tekniskt kunnande publicerade en webbsida på internet. Kunder kunde gå in och titta, läsa och kanske kontakta företaget genom e-post. Det fanns helt enkelt inget flöde från den som tog del av informationen till den som hade producerat informationen.
Transitionen från web 1.0 till 2.0 hände någon gång i slutet av 1990-talet även om den inte riktigt fick publikt fäste förrän på 2000-talet. Tidig web 2.0 kan istället för skyltfönster liknas vid en marknadsplats där besökaren aktivt kan interagera med den som har lagt ut webbsidan. Senare har utvecklingen drivits vidare av att de som konsumerar informationen på sidan även är med och producerar, samt att flera besökare samarbetar kring att skapa värdefull information på webben.
Webb 2.0 innebär en flexiblare, mer involverad och nytänkande web. Vossen och Hageman (2007) beskriver webb 2.0 i tre delar; en applikationsström av tjänster vem som helst kan ta del av, en tekologiström som är själva infrastrukturen för snabbt utvecklande hård- och mjukvara och slutligen användarnas delaktiget där webben idag både skapas och används av människor. Till skillnad från att till exempel tekniskt kunniga människor och företag tidigare skapade och visade information och produkter på webben som användarna kunde ta del av. Vossen och Hageman visar att dessa tre strömmar har bidragit till hur information används och kombineras på nya sätt för att höja värdet.
Man skulle kunna säga att i web 1.0-eran var din dator verktyget som du använde för att ta del av den sändningskanal som webben var. Och i dagens 2.0-era används datorn (eller mobilen, eller läsplattan) som en kanal för att hitta, interagera med och använda de verktyg som finns tillgängliga på den gemensamma och interaktiva webben.
I motsats till utvecklarnas siffersystem med ettor och nollor har det vuxit fram begrepp inom data, internet och webbutveckling där man ser utvecklingen linjärt och numrerar därefter. Det är resan från webbens barndom, web 1.0, till webbens tonår, web 2.0, som vi nu befinner oss i, samt tankar kring vad som kommer härnäst som behandlas här.
Begreppet web 2.0 myntades på en konferens skriver Tim O’Reilly i artikeln ”What is Web 2.0?” (2005). Han menar att dot.com- kraschen var ett tecken på att något nytt behövdes och efter att medieföretaget O’Reillys VP Dale Dougherty kläckt begreppet beslutades det att användas som ett kärnbegrepp för diskussion om webbens framtid.
Web 2.0 i relation till web 1.0
Man skulle kunna säga att web 1.0 representerar webben som ett skyltfönster där företag som var framåt och hade tekniskt kunnande publicerade en webbsida på internet. Kunder kunde gå in och titta, läsa och kanske kontakta företaget genom e-post. Det fanns helt enkelt inget flöde från den som tog del av informationen till den som hade producerat informationen.
Transitionen från web 1.0 till 2.0 hände någon gång i slutet av 1990-talet även om den inte riktigt fick publikt fäste förrän på 2000-talet. Tidig web 2.0 kan istället för skyltfönster liknas vid en marknadsplats där besökaren aktivt kan interagera med den som har lagt ut webbsidan. Senare har utvecklingen drivits vidare av att de som konsumerar informationen på sidan även är med och producerar, samt att flera besökare samarbetar kring att skapa värdefull information på webben.
Webb 2.0 innebär en flexiblare, mer involverad och nytänkande web. Vossen och Hageman (2007) beskriver webb 2.0 i tre delar; en applikationsström av tjänster vem som helst kan ta del av, en tekologiström som är själva infrastrukturen för snabbt utvecklande hård- och mjukvara och slutligen användarnas delaktiget där webben idag både skapas och används av människor. Till skillnad från att till exempel tekniskt kunniga människor och företag tidigare skapade och visade information och produkter på webben som användarna kunde ta del av. Vossen och Hageman visar att dessa tre strömmar har bidragit till hur information används och kombineras på nya sätt för att höja värdet.
Man skulle kunna säga att i web 1.0-eran var din dator verktyget som du använde för att ta del av den sändningskanal som webben var. Och i dagens 2.0-era används datorn (eller mobilen, eller läsplattan) som en kanal för att hitta, interagera med och använda de verktyg som finns tillgängliga på den gemensamma och interaktiva webben.
torsdag 20 januari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)