Vem ska använda sociala nätverk?

Idag finns alla typer av människor och grupperingar i sociala nätverk. Privatpersoner var först, till exempel Facebook var skapat för collegestudenter och har på senare tid spritt sig till både företag, myndigheter och andra grupperingar. Många företag och myndigheter har insett att kommunikationen har förflyttats och de måste vara där människorna är.

För privatpersoner har sociala nätverk flyttat och utvecklat sätten vi umgås på. Människor både möts för första gången och hittar tillbaka till gamla vänner. Man har möjlighet att följa vänner på andra platser på ett helt annat sätt än tidigare. Men kanske ger det också en falsk trygghet av att man har vänner omkring sig? Än så länge överväger det positiva med att ha kontakt och att finna nya likasinnade.

Företag var inte sena att inse att det fanns möjligheter (läs pengar) inom sociala nätverk och sätten företag är involverade på har snabbt utvecklats. För några år sedan ‘fanns’ man inte som företag om man inte hade utvecklat en webbsida och fanns att slå upp på internet. Idag räcker det nästan inte - en statisk webbsida med företagets grundläggande information anses snart lika tråkigt som att bara finnas i telefonkatalogen. Sociala nätverk har gett företagen en helt ny möjlighet att nå och inte minst nås av sina kunder. Ta Nike till exempel, en titt på deras Facebooksida (http://www.facebook.com/nike) visar att de ‘gillas’ av över 4 miljoner människor. Redan där har de tillgång till en databas med människor som är beredda att inför sina vänner (sina nätverk) säga att de gillar märket Nike. Inom marknadsföring har det blivit allt vanligare att man försöker nå kunder via andra kunder - till exempel på hotellbokningssidor där besökare kan se vad andra kunder har tyckt om ett visst hotell. Att då få tillgång till människor som är villiga att stå för ett märke och visa att de stödjer det, är en guldgruva för vidare marknadsföring och stärkande av märket.

Även myndigheter har insett att de måste hitta en närvaro i sociala nätverk. Det har blivit och kommer säkerligen ytterligare bli, en nödvändig del av den kommunikativa logistiken. Ett självklart sätt att kommunicera och ta del av information. Landsbergen (2010) frågar sig om byråkratier kan anpassa sig till nya arbetssätt som närvaro i social nätverk kräver och om de kan klara av den snabba kommunikation som krävs. Han menar att sociala nätverk presenterar utmaningar inom både policy och ledningsnivå för (amerikanska) regeringar.

Landsbergen menar att det finns en risk att myndigheter hoppar på sociala nätverk bara för att vara med, men utan att ha en utarbetad strategi för varför man deltar eller vad som ska sägas. Han menar att insatserna lätt kan bli splittrade. En personlig favorit för mig på twitter är Rwandas regering. Denna förhållandevis färska demokrati har ett ett officiellt twitterkonto med 2225 followers. Med 3-4 tweets per dag lyfter de olika ämnen relaterade till landet. Jag gjorde själv ett enkelt experiment i relation till detta. Jag kontaktade Rwandas regering på Twitter för att se om jag fick något svar:

@RwandaGov Has your presence on Twitter increased the interactivity of the government? Or is it mainly a channel for you to broadcast info?

Inget svar. Ännu i alla fall, det kanske tar mer än en vecka innan de hinner svara. Risken finns precis som Landsbergen säger att Twitter och andra sociala nätverk som i sin natur är kraftfulla interaktiva verktyg ändå bara används av myndigheter som kanaler för att sända information. Att bli del av ett nätverk, en likvärdig nod bland andra, för myndigheter som är vana att genomföra sin uppgift genom att ta ledningen och ha kontroll är något helt nytt. Och ännu, menar Landsbergen, har de inte fullt ut bestämt om de vill vara del av nätverken eller föhålla sig vid utkanten. Dess popularitet och hur de ses och hörs påverkar hur framgångsrika regeringar och myndigheter kommer att bli att använda denna nya teknik. Landsbergen menar också att det finns en risk att myndigheter fastnar i en allt för familjär form av att sända ut information och aldrig inser hur de ska arbeta interaktivt med sociala nätverk. Om det händer kan publiken lätt tröttna. Han menar att myndigheter lätt fastnar i att tänka hur de kan använda sociala nätverk i sitt nuvarande arbete, men kanske snarare borde tänka kring hur de kan ändra sina sätt att arbeta med dessa nya tekniska möjligheter.